Lite mera dagbok...

Eftersom finnålsbiopsin inte visat något så går man vidare med en grovnålsbiopsi på både bröstet och förändringarna i armhålans lymfkörtlar. Dessa provsvaren blir tyvärr inte färdiga förrän till inskrivningen som är dagen innan operation. För hur som helst så är det redan bestämt att skiten ska bort, ond eller inte.
Så kommer jag då till avdelningen för inskrivning, får komma in i ett överbelamrat behandlingsrum/förråd/kontor. Dr A knapprar på sin dator och ssk G sitter med en bunt papper...- Jaa så blir det då operation imorgon med borttagande av cancertumör i bröstet och lymfkörtlar i armhålan,säger Dr A. -Oj ok,säger jag ,nu blir jag ledsen...jag har inte fått något besked innan...det skulle jag få idag.
- Oj då det visste jag inte,säger Dr A. Sedan förklarar han sakligt och utan krusiduller hur allt går till, och ritar på mitt bröst vad som skall opereras bort.Han gör liksom inte så stor affär av det. I detta läget känns det faktiskt skönt, jag har liksom ingen lust att gråta ut i hans famn efter mitt cancer besked,som ändå trots att jag innerst inne nog visste, känns chockartat.
Gråter när jag står och väntar utanför på M som ska hämta mig . Han har köpt en rosa ros till mig och kramar mig hårt, hårt.
Nu kommer det värsta, att ringa alla och berätta..
Jag har liksom inte velat säga det till någon, oroa i onödan, eftersom de inte var säkra. Låtsas som ingenting hänt, som om jag är frisk. Inte att jag ska vara cancer sjuk. Jag vill vara jag! Innerst inne vet jag nog hela tiden...men om jag blundar och låtsas, så är jag frisk, och allt är som vanligt. Kanske tog dom fel!? Känns märkligt att jag som är 33 år, har ammat i typ 3 år av mitt liv och inte har någon ärftlighet ska ha bröstcancer. Dessutom har de ju vid två olika tillfällen tidigare sagt att knölen varit ofarlig-
Oj så fel de hade...ända sedan våren-09 har de haft fel.