KL 14.45 har jag äntligen fått tid att göra mammografi och ultraljud igen och denna gången på Sahlgrenska, sedan vårdcentralen "glömt" mig i typ ett halvår..
Jag lägger mig på britsen, med bar överkropp, inget att skyla mig med. Tre personer är i rummet, en sjuksköterska, en läkare och en kandidat.
Läkaren hinner knappt börja med ultraljudet innan han säger att knölen definitivt inte är 4mm och består utav vätska ( det som de sagt tidigare) utan att den är ca 20mm och vävnad. Han letar över hela bröstet och bröstbenet på båda sidor. Stannar över höger armhåla, länge,länge. Jag är ingen expert på ultraljud men ser att kratrarna i det månlandskap som armhålans vävnad liknar på ultraljudsskärmen, inte är normalt. I samma ögonblick som detta visar sig kommer sjuksköterskan fram till mig, sätter sig bredvid mig på britsen och börjar klappa på mig...
Då förstår jag...att det är cancer.
Ingen säger något, inte jag heller...utan jag ombeds att gå till punktcytologiska labratoriet nästa morgon för att göra en sk. fin nålsbiopsi.
Känner mig som i ett töcken när jag går ut därifrån. Försöker ringa någon, måste prata, får ingen luft.
M kommer med bilen, jag gråter och det enda jag får ur mig är - det gick åt helvete...
Älskade vännen...jag gråter när jag läser detta!
SvaraRaderaVåran N så ensam i världen just då! Fn att du inte hade någon med dig....och fn fn fn att de nonchalerat dig innan!!!!!
Stor stor kram...i efterhand och en värmande för nu!
underbara du finner inga ord tårarna rinner när ja läser detta!! blir så arg på vården!!! massa massa kramar till dig älskade vän!!!! <3<3
SvaraRadera<3<3<3<3 Älskade Nadja<3<3<3<3
SvaraRadera