Ensam var visst inte så ensam...

Tänk så länge som jag, iallafall i perioder känt mig ensam. Trots att jag alltid omger mig med människor och alltid har tusen järn i elden, har känslan inom mig varit ensam...
Nu känner jag en sådan enorm tacksamhet och ensam känslan är borta. Ni alla fina har slutit upp kring mig och min familj.
Alla telefonsamtal, brev, sms, facebookmeddelanden mm. Alla ni underbara vänner som kommit hit och städat, tvättat,lagat mat, handlat etc, ni som fått vår vardag att flyta mitt i kaoset och min återhämtning efter operationen. Alla fina presenter av olika slag. Era böner och tankar om kraft och ljus, att ni lägger er energi på mig, det betyder så oerhört mycket. Att jag betydde så mycket för er..det gör mig så varm i hela kroppen. Jag tackar er alla och envar!
Idag vill jag ge en extra kram till min fina vän R som gör ett jättejobb med att hjälpa mig att skriva anmälan till socialstyrelsen. Allting har en mening brukar jag alltid säga(med ganska många undantag) och man lär sig alltid något utav allting. Om min anmälan kan göra att doktorerna som både missade och glömde mig, lär sig något, och att det i sin tur gör att iallafall en endaste kvinna slipper gå igenom det som jag gör, så är det en seger.